Ethical Considerations for Wildlife Reintroductions and Rewilding

The recovery of many populations of large carnivores and herbivores in major parts of Europe and North America offers ecosystem services and opportunities for sustainable utilization of wildlife. Examples of services are hunting, meat, and skin, along with less invasive utilization such as ecotourism and wildlife spotting. An increasing number of studies also point out the ecosystem function, landscape engineering, and cascading effects of wildlife as values for human existence, biodiversity conservation, and ecosystem resilience. Within this framework, the concept of rewilding has emerged as a means to add to the wilderness through either supplementary release of wildlife species already present or reintroduction of species formerly present in a certain area. The latter involves translocation of species from other geographical areas, releases from captivity, feralization, retro-breeding, or de-domestication of breeds for which the wild ancestor is extinct. While all these initiatives aim to reverse some of the negative human impacts on life on earth, some pose challenges such as conflicts of interest between humans and wildlife in, for example, forestry, agriculture, traffic, or disease dynamics (e.g., zoonosis). There are also welfare aspects when managing wildlife populations with the purpose to serve humans or act as tools in landscape engineering. These welfare aspects are particularly apparent when it comes to releases of animals handled by humans, either from captivity or translocated from other geographical areas. An ethical values clash is that translocation can involve suffering of the actual individual, while also contributing to reintroduction of species and reestablishment of ecological functions. This paper describes wildlife recovery in Europe and North America and elaborates on ethical considerations raised by the use of wildlife for different purposes, in order to find ways forward that are acceptable to both the animals and humans involved. The reintroduction ethics aspects raised are finally formulated in 10 guidelines suggested for management efforts aimed at translocating wildlife or reestablishing wilderness areas

Balancing and integrating basic values in the development of organic regulations and standards: proposal for a procedure using case studies of conflicting areas

The basic aim of the report is to develop a procedure for the integration of the ethical value base of organic farming into standards and regulations. For this it is necessary to identify the core ethical value of organic production, consider their coherence and relate them to existing practice of organic food and farming. Ethical values are per se in need of interpretation. It is therefore also necessary to consider the process of decision-making, when aiming to achieve a coherent integration of such values in the structure of a standard or regulation. In line with the European Action Plan for organic food and farming from 2004 the Project EEC 2092/91 (Organic) Revision supports the idea that delegating a larger role to values and basic principles will help to harmonise the rules, provide room for flexibility in implementation and to simplify the European Regulation for organic production. It is important to include basic values in standards and regulations, because organic farming is value based and all actors/stakeholders have value expectations, including consumers who the regulation wants to protect. Standards and regulations form the basis of a virtual contract between the consumer and the producers. By following the practices set out in the standards, producers give a promise to the consumer to deliver on additional ethical values, beyond the legal minimum standards for conventional agriculture and food. The growing and globalised organic market and the involvement of large companies have resulted in renewed interest in the values and principles of organic farming. There has been concern that the organic food and farming sector is becoming more conventionalised, and has lost touch with its basic values. Thus it will no longer function effectively as a real alternative to general agriculture for consumers, producers and also for policy makers. The report analyses what core ethical value are associated with organic agriculture and should therefore be considered for inclusion in a regulation. This value base is contrasted with the existing Regulation (EEC) 2092/91 and with examples of current practice of organic agriculture in Europe. The implications of including ethical values in the structure of a regulation for decisionmaking are considered. Following on from the European Action Plan a process of total revision of the EU regulation on organic production is underway. A new European Regulation for organic production was adopted by the European Council of Ministers in June 2006 and will come into force in Jan 2009. The text of the near final proposal from December 2006 has been considered in several sections of the report. The report finishes with some conclusions and recommendations for the EU Commission and other standard setting bodies regarding the choice and roles of values in organic standard, the rules for decision-making processes in relation to integrating values, and regarding the ongoing revision of the organic regulation in Europe

Survival, remission, and quality of life in diabetic cats

BackgroundRemission is documented in a substantial proportion of cats with diabetes. The effects of diabetes mellitus (DM) on the lives of cats and their owners should be considered when evaluating treatment success. ObjectivesTo study outcome in cats with DM and the impact DM has on the life situation of cat and owner. AnimalsDomestic and pedigree cats with a diagnosis of DM (n = 477) insured by a Swedish insurance company during 2009 to 2013. MethodsRetrospective cross-sectional study. A questionnaire was sent to 1369 owners of cats diagnosed with DM. The questions concerned the cat, treatment, owner perceptions of the disease and treatment and disease outcome. Data were analyzed using multiple linear and logistic regression, with outcomes set as survival for more than 4 weeks after diagnosis, survival time, achieving remission, remission without relapse and quality of life (QoL) for the cat. ResultsThe response rate was 35%, leaving 477 questionnaires for analysis. The remission rate among treated cats was 29% (118/405). Feeding a commercially available wet diet was associated with both remission (OR 3.16, 95% confidence interval 1.27-8.12) and remission without relapse (OR 14.8, 95% confidence interval 2.25-153.8). Remission was associated with a better QoL for the cat. Conclusions and Clinical ImportanceThe association between feeding a commercially available wet diet and remission is important and strengthens the role of diet in treatment of DM in cats. Linking remission and a better QoL for the cat emphasizes remission as a goal in disease management

Feasibility and potential for farming and conditioning of wild fish fed with by-catches in Sweden

Small-scale fisheries face problems with declining fish stocks in poor condition, increasing interactions with seals and cormorants and partly non-efficient distribution systems, resulting in low profitability. One potential method to increase the value of their catch is rear the fish in farms until fish reach a size that render a higher price. This may not only provide a higher value of each animal but also a steadier supply of fish to consumers and retailers. In addition, by-catch of unwanted species may be used as feed ingredient to the farmed fish. This will not only cut the costs for the feed but is also a more sustainable alternative as it will both make use of by-catches that otherwise is discarded, and recirculate nutrients on a regional scale instead of importing new nutrients. Farming of wild caught fish and shellfish (grow-out or capture-based aquaculture) constitute a large part of aquaculture on a global scale. Except for eel is this type of aquaculture still limited in Sweden and Europe, with relatively little development. Here we make an overview of species that could be interesting for farming of wild caught fish, and identify benefits and challenges. The species we find most suitable for further development are cod, perch, whitefish, pike and pikeperch for which we can identify evident benefits of farming. In common for all these species is the need for an efficient feed system to ensure early and rapid weight gain and minimizing initial mortality. We speculate that a feed based on insect larvae could be one way to improve the feeding system for several species of wild caught fish. However, there are ethical and welfare issues related to farming wild born fish. As wild caught fish are not domesticated for life in captivity they can suffer from distress and increased susceptibility and transmissions of disease. Safeguarding the health and welfare of fish in capture-based aquaculture is a key to making it economically feasible, as an increased value for the end-consumers is necessary to compensate the fishermen for the additional costs associated with farming of wild caught fish. In addition, removal of wild fish may also impede natural stock size and recruitment of the natural stocks. Although our aim is to develop a farming system where local by-catches is used as a feed ingredient, local eutrophication effects and water pollutions (feed and fish residues) can cause degradation of local water quality. In conclusion, we find potential for farming of wild caught fish with local-by-catches as a feed ingredient. To be economically feasible there is a need for developing feeding systems, investigate stress responses and ethical and sustainability aspects important for marketing of such products

Jakt med pil och båge

Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta kul- och hagelvapen med blyhaltig ammunition och i vilken omfattning bly framledes kommer att vara tillåtet i ammunition. Vid bedömning av konsekvenser av jakt med pil och båge behöver olika tänkbara etiska perspektiv och normativa etiska teorier beaktas. Etiska överväganden kan hjälpa till att belysa om de risker som ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge skulle innebära för vilt, människor, egendom och natur uppvägs av metodens fördelar i förhållande till jakt med krutdrivna vapen. Förekommande argument för eller emot jakt med pil och båge har granskats. Resonemanget innebär inte att Rådet förespråkar något särskilt perspektiv eller synsätt, eller utifrån något sådant vill rättfärdiga eller motsäga rättfärdigande av jakt med pil och båge, utan syftar till att belysa olika tänkbara argument. Det finns en risk att allmänheten motsätter sig ett beslut att tillåta jakt med pil och båge grundat främst på argument om nöje och utmaningar för jägaren. För att jaktmetoden ska accepteras är det viktigt att den kan motiveras även på andra sätt och att lidandet för de jagade djuren minimeras. Det är oklart huruvida ett införande av jakt med pil och båge skulle påverka acceptansen för jakt i allmänhet

Reinterpreting the SDGs: Taking Animals into Direct Consideration

The United Nations Agenda 2030 contains 17 sustainable development goals (SDGs). These goals are formulated in anthropocentric terms, meaning that they are to be achieved for the sake of humans. As such, the SDGs are neglecting the interests and welfare of non-human animals. Our aim in this paper was to ethically evaluate the assumptions that underlie the current anthropocentric stance of the SDGs. We argue that there are no good reasons to uphold these assumptions, and that the SDGs should therefore be reconsidered so that they take non-human animals into direct consideration. This has some interesting implications for how we should understand and fulfil the pursuit of sustainability in general. Most noticeably, several SDGs-such as those regarding zero hunger (SDG 2), good health and wellbeing (SDG 3), clean water and sanitation (SDG 6)-should be achieved for animals as well. Moreover, the measures we undertake in order to achieve the SDGs for humans must also take into direct account their effects on non-human animals